Medaljongen kapitel 4.
Regnet öste ner utanför sovrumsfönstret och man kunde höra åskan närma sig. Jag vände mig om i sängen för att se om någon låg bredvid mig. Inte ens en rynka syntes på lakanet. Vad hände egentligen igår och var försvann June? Doig kom utifrån badrummet med handduken runt magen och ciggen i mungipan, redo för att ta några bloss. Du ser lite groggy ut Jay..hur är det? sa han och fortsatte in emot köket. Du var inte dig själv igår Jay, faan... du fick inte ens ett ligg! Jag är ganska imponerad. Han stack fram huvudet vid dörrkarmen och flinade. Och den där tjejen June du dreglade över hela kvällen, varför tog du inte med henne hem? Jag blinkade några gånger innan jag öppnade ögonen helt. Huvudvärken kom krypandes medan jag försökte få ur mig något svar på Doigs alla frågor. Um... jag vet inte riktigt, det kändes inte rätt, svarade jag.
Åskan hade närmat sig och den var precis ovanför oss. Blixten kom och bara efter någon sekund kom mullret. Aldrig hade det åskat så mycket här ute. Det måste vara över fem år sedan det var ett sådant här oväder. Doig stod och lutade sig emot dörrkarmen med en kopp te i handen. Han doppade tepåsen upp och ner så ångan virvlade runt i små cirklar. Plötsligt bankade det på dörren. Vi tittade på varandra innan vi båda gick mot dörren för att titta vilken som varit så dum att vara ute nu. Jag tog tag i handtagen och öppnade dörren på glänt. Där stod en tjej alldeles genom blöt i vitskjorta och blåjeans. Hon huttrade och tittade på mig med en blick att jag inte kunde låta henne stå där ute i regnet. Jag drog bort kedjelåset och öppnade dörren. Doig granskade hennes kropp från tå till topp. eh jaa, här behövs det torra kläder ser det ut som. Jag går och fixar en handduk. Doig försvann in i sovrummet för att försöka hitta en handduk och något användbart till klädsel. Jag sträckte på ryggen och gäspade för att få liv i mig själv, kändes som om jag var en dödfisk redo att skivas.
Hon satte sig ner på stolen mitt emot mig och började ta av sig kläderna. När hon böjde sig fram för att få av sig jeansen föll några hårstrån ner över pannan. Hon suckade och drog håret bakom axlarna och fortsatte dra av de omöjligt blöta jeansen som vägrade åka av. Jag satte mig ned emot köksväggen och tände en cigg. Hon suckade djup av besvikelse efter att ha försökt och envisats att få av sig jeansen. Jag la huvudet på sned och suckade. Stackare, behöver du hjälp eller? Hon tittade upp och kisade för att betrakta mig innan hon svarade på frågan. Som om du skulle kunna klara av det? Hon lutade sig bakåt mot ryggstödet och knäppte upp den vita skjorta som var alldeles dyngsur. Varför skulle jag lita på dig? Svarade hon och slängde skjortan i knäet på mig.